Helgen part one.

I fredags åkte vi upp till mina föräldrar för lite häng, först blev det thaimat och Skavlan hos mamma och sedan åkte vi vidare mot pappa där vi spenderade natten. Efter lördagens långfrukost packade vi ner lite fika och åkte ut till stugan. Det är sällan jag är där men gud vad jag älskar det stället. Det är sådan nostalgi att det inte går att beskriva. Alla somrar vi har spenderat där, som vi har härjat, lekt, skrattat och slagit oss, jag och brorsan. Det var vårat paradis. Förhoppningsvis får också mina barn chansen att spendera många somrar där i framtiden.

I need a place to hide.


Igår gjorde jag som sagt något jag aldrig gjort förut och som jag aldrig heller trodde att jag någonsin skulle göra – jag stod nakenmodell för ett gäng konstnärer från jobbet. De plus jag själv har länge velat dra ihop ett gäng för att teckna kroki men det har inte blivit av då vi varken haft en modell eller någonstans att vara. Förra veckan skämtade jag till det och sa att jag kunde ställa upp som modell. Skämtet blev till allvar så igår kväll stod jag alltså där inför sju människor som satt redo med block och kritor av alla de slag. Jag var naken, rädd och exposed och undrade till en början vad fan jag egentligen gett mig in på. Att stå ensam och naken så där kan väl göra vem som helst lagom obekväm, eller hur? Jag behövde ett sätt att tänka för att kunna slappna av så jag tänkte helt enkelt att de var tanter jag träffade i duschen på simhallen. Där är ju alla lika nakna och exposed som mig. En bra taktik visade det sig, jag lyckades slappna av rätt bra med tiden. Det var väldigt kul att se hur fantastiskt duktiga alla var och hur olika de tolkade mig. Har hittills fått med mig fyra verk hem och de ska alla ramas in och sättas upp någonstans.

That’s me.

Min fina Tillvaronkollega tillika en av mina bästa vänner IRL, Johanna, gav mig en bloggutmaning. Självklart antar jag den och jag tror att ni i och med det kommer att få lära känna mig lite bättre. Det låter väl bra?

1. Vad gjorde du för 10 år sedan?
12 januari 2002  gick jag andra året på gymnasiet och hade precis börjat vårterminen på Teknik- och Företagsprogrammet. Jag var skoltrött och insåg här i svängarna att teknik inte var min grej. Satt hela våren i diverse möten med skolledningen och slets mellan att helt hoppa av gymnasiet och byta linje. Jag tog mitt förnuft tillfånga och valde det senare där jag hamnade i samma klass som Johanna på Samhäll- och Ekonomiprogrammet.

2. Vad gjorde du för 1 år sedan?
12 januari 2011 hade vi intensiv produktion på jobbet och vi slet stenhårt. Det tog all tid och ork och bidrog nog lite till att jag inte hittade någon inspiration i min garderob.

3. Fem snacks som du gillar?
Hmn. Svårt. Jag är ingen snacksälskare men det jag helst njuter av förutom god mat är väl den fantastiska kombinationen banan med nutella på toppen, glass, lättsaltade chips, bullar av olika slag och bragokex.

4. Fem sånger som du kan hela texten till?
Bra fråga. När jag var yngre kunde jag hela Céline Dion’s låt Pour que tu m’aimes encore, det brukade jag kunna imponera på typ vem som helst med. Annars kan jag nog de flesta av hennes låtar och några till.

5. Fem saker som du skulle göra om du var mångmiljonär?
Först skulle jag betala av alla lån, sen skulle jag skänka en större summa pengar till något bra och välgenomtänkt ändamål typ till ett katthem, uppbyggnaden av en skola eller ett barnhem eller till någon pågående katastrof. (Möjligt att det blir lite till alla dessa ändamål.) Skulle sedan placera en del i aktier, en i fonder och sen sätta in i stor summa på ett tillväxtkonto. Den sista saken jag skulle välja skulle vara att resa i väg på en lång resa till platser jag drömmer om att besöka och jag skulle bjuda med hela min familj på en del av den.

6. Fem dåliga vanor?
- Jag biter mig på insidan av kinderna, oftast när jag är stressad eller nervös. Inte okej och något jag ständigt jobbar på.
- Jag pillar på nagelbanden, och på tånaglarna när jag inte kan sova.
- Är en stor tidsoptimist. Kommer jag i tid är det ett under tyvärr. Kan dock skilja på yrkesliv och privatliv här då jag i princip aldrig är sen till viktiga möten och annat yrkesrelaterat.
- Ställer tomma mjölkpaket upp och ner i diskhon så att de får rinna av innan jag slänger. Jag tycker att det är bra, sambon hatar det. Ovana? Jo, för det kan ta ett tag innan de faktiskt förflyttar sig från diskhon till soppåsen.
-  Jag svär alldeles för mycket, särskilt framför barn.

7. Fem saker du gillar att göra?
Umgås med min käre sambo, mina vänner, min familj, resa och äta god mat.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Lacktights, buffaloskor, plagg som går till halva rumpan, jumpsuits och saker med volanger. Det här kan jag dock bara stå för idag, imorgon kanske jag har hakat på någon konstig trend som jag helt plötsligt tycker är skitsnygg. I know me.

9. Fem favoritleksaker?
Eftersom jag i dagsläget inte sitter på så där jättemånga leksaker så får det väl bli saker from the past. Lego, saker jag kunde hitta i skogen (ja, jag var liten före internet kom..), dockor, barbie och radiostyrda bilar.

10.  Tio personer jag vill se göra denna utmaning?

Sara, Stiko, Frida, Amanda, Joanna, Linda, Cisci, Novembersara, Alexandra. Men det är ju heeelt frivilligt :)


TACK för alla grattis och lyckönskningar
. det känns helt fantastiskt att ni är så många som gläds med oss! jag är helt tagen av alla fina ord vi fått, det känns helt överväldigande. att ett litet liv ingen än känner kan beröra så många och väcka så många känslor hos så många människor, otroligt. tack igen! allt känns jättekul och spännande och jag kan verkligen njuta och glädjas nu. men jag har fortfarande svårt att förstå att det ligger någon där inne i mig, som växer och utvecklas, kan svälja och suga, sprattlar och vevar omkring med armar och ben och redan ger mig små sparkar ibland. häftigt!

last three days..

det har inte varit mycket till aktivitet här hittills den här veckan. det beror på att jag varit ynkligast i hela världen. tyyyp. jag kan sammanfatta det med att jag i onsdags vaknade med magkramper och illamående, åkte ändå till tandläkaren med en trasig hörntand, fick domen ”den går nog inte att rädda och ska vi ens försöka med det kommer tusenlapp efter tusenlapp bara rulla iväg, kanske till ingen nytta, så jag föreslår istället att vi drar ut den, antingen direkt eller en annan dag när du känner för det”, andades djupt, sa ”okeeej, vi gör det nu då” och garvade sedan halvt åt fenomenet att en tandläkare kan stå och rycka och borra och slita i munnen med mitt huvud som spjärn utan att jag känner ett skit. (jag skrattade faktiskt på riktigt, sitter inte precis inne på någon tandläkarskräck..) kom hem mörbultad och svullen i ansiktet med munnen full av tussar, magsjukan (som all dramatik hos tandläkaren förmodligen hållt borta) bröt då lägligt ut och jag ville bara grina av olycka. så mitt liv har de senste dagarna bestått av ovanstående (förutom godiset som jag än så länge endast kan titta på) plus lite blåbärssoppa men jag kan ändå glatt konstatera att jag börjar bli människa igen och att besöket på fotomässan i morgon bör vara utom fara!

let there be light.

jag tog mig inte till någon kyrkogård i helgen men tycker att det går precis lika bra att tänka på de jag saknar ändå. jag har inte någon av mina närmaste begravda här i närheten så jag tände lite ljus hemma i stället. för min lilla farmor som jag fortfarande saknar konstant och kolossalt, min farfar som jag knappt hann träffa då han gick bort när jag bara var två år, min morfar som var så korrekt men älskade mamma ofantligt och min mormor som tyvärr dog innan jag föddes. jag är så ledsen över att jag aldrig hann lära känna min mormor och min farfar. men de är alla en sådan stor del av min historia, och det är nu som jag känner att jag hade behövt dem som mest. det är så mycket jag skulle vilja veta, så mycket jag skulle vilja fråga.

rosa bandet.

för ett antal år sedan upptäckte jag en knöl i mitt vänstra bröst. jag var bara 19 år och blev livrädd. min skräck för sjukdomar, sjukhus och döden gjorde att jag ignorerade den, försökte glömma att den fanns och tänkte ”jag dör hellre än att veta att jag är dödssjuk och får ligga på sjukhus och gå igenom någon hemsk behandling.” medan jag försökte förtränga knölen kom det fler. till slut var de sju stycken fördelat på båda mina bröst men jag fortsatte förtränga och ignorera och tänkte hela tiden att jag kommer aldrig att fylla 25. som tur var träffade jag mitt upp i allt världens bästa kille som varsamt tog sig in och till slut fick mig att inse att allt kommer att bli bättre om jag får veta. jag har aldrig i mitt liv varit så rädd som den dagen jag satt i kiruna sjukhus väntrum. doktorn jag fick träffa var dansk och jag förstod inte allt han sa. han klämde och kände och frågade. han trodde inte att det var cancer men skickade mig vidare på ultraljud och sedan på mammografi. jag fick beskedet att de inte trodde att knölarna var farliga men rekommenderade ändå operation för att kunna analysera och utesluta. operationen gick bra, alla knölarna togs ut och några veckor senare fick jag samtal från min kirurg att provsvaren kommit. knölarna hade varit helt ofarliga förändringar tack och lov.

men alla har inte samma tur som mig. i sverige drabbas varje år ungefär 7000 personer av bröstcancer. det innebär att ungefär var nionde kvinna någon gång kommer att drabbas. förutom de som drabbas är det många som kommer i kontakt med sjukdomen. kanske en make, en pappa, en mamma, en dotter eller vän. forskningen går hela tiden framåt och tack vare den så botas i dag nästan 80% av alla som får diagnosen. självklart ska vi inte nöja oss med det utan INGEN ska dö i bröstcancer! så vi måste hela tiden fortsätta att bidra för att föra forskningen framåt.

i år är det lena philipsson och per holknekt som har designat inte mindre än sex olika rosa band till förmån för cancerfonden. jag köpte alla sex. köp ett rosa band du också, eller skänk en slant genom vår insamling här på tillvaron. (läs mer här) skicka ett SMS med BESEGRA5692 till 72988 för att skänka 50:-. vill du märka din gåva gör du ett mellanslag efter siffrorna och skriver alias eller ditt namn.  många bäckar små, tillsammans kan vi göra skillnad!