Då är det bara att börja nedräkningen – tio veckor to go! Känslorna fortsätter att vara blandade, ena sekunden längtar jag ihjäl mig och vill att det ska bli april nu nu nu, och i nästa så tänker jag att livet kommer att bli så konstigt och komplicerat. Var ska jag göra av bebisen när jag ska långduscha? När vi ska ha våra fredagskvällar i köket? När vi åker och backpackar? Alltså, allt det där som jag älskar att göra bara jag eller bara VI. Jag vet att det inte kommer att bli något problem, att vårt barn från den dagen det föds och för all framtid kommer att vara prio ett i vårat liv men det är bara så svårt att föreställa sig nu. Det har ju varit vi och bara vi i snart fem år.

Den här bebisen här inne lever rövare som vanligt i alla fall, från morgon till kväll. Trycker sig nedåt, åt sidan och upp under revbenen. Nu är det inte hårda sparkar på samma sätt längre även om det kan komma sådana också, utan nu är det mer att trycka ut sig åt alla håll och kanter. Med tanke på att bebisen närmar sig 40 centimeter i längd och två kilo i vikt så är det ju inte konstigt att det känns. Henrik kan lägga örat mot och höra bebisen hicka, och även få sig ett par sparkar i skallen. Jag mår ändå bra om jag får säga det själv. Klackarna behåller jag fortfarande på så länge ryggen tillåter. Det enda att anmärka på att trött rygg efter shoppingrunda, restless legs i soffan, sammandragningar och ”jag måste klänga på Henrik hela tiden så att han aldrig någonsin ever lämnar mig-sjukan” ♥