Precis som i en låttitel av mitt gamla favvoritband Take That. For good får vi bara hoppas! När till och med mamma börjar klaga på att det är jävligt trist att varje gång mötas av en bild på en tvättmaskin så är det hög tid att uppdatera den här bloggen.
Mycket har hänt sedan sist. Då hade jag nog en son som till största del stannade kvar där jag lämnade honom. Det är nu inte fallet. Nu är han överallt typ. Idag har han redan hunnit med att välta vår största golvlampa, riva ut tallrikar och kastruller, välta en köksstol och kasta min kamera i golvet. Han har även hunnit äta en leverpastejsmörgås, en gröttallrik och en halvt ägg. Andra halvan ser ni var den hamnade. Han är fortfarande världens bästa, alla kategorier. Han har blivit en riktig myskille vilket inte är mig emot! Bebiskramar- och pussar är ju det bästa som finns. Äh. Ni kommer att få traggla er igenom universums längsta inlägg om jag ska gå igenom allt. Bättre att ta det lite pö om pö. Finns ju massor av berätta!
Nu ska jag packa ihop oss och så ska vi åka iväg och äta lunch med mina två kollegor. Fast, nu mera är bara en av dem min kollega, den andra har sökt sig vidare på andra äventyr. Lite OT så där! Nu lär jag springa efter Elton som försvann in i vardagsrummet.
Laters!
