Den fyrfota som har en stor plats i mitt hjärta har varit krasslig under en längre tid. Det började redan i somras när jag var i Storbritannien. Han kliade sig dagarna i ända och familjen vaknade ofta av att han satt och kliade sig intensivt på nätterna. Först misstänktes skabb men det kunde uteslutas rätt tidigt. Istället trodde man att den milda sommaren kan ha lett till fukteksem. Han fick då specialshampo att badas i och när klådan inte avtog satte man in antibiotika och kortisontabletter. Enligt min mamma hade han kliat sig så mycket att halsen var full av sårskorpor. Kortisonet verkade hjälpa och klådan minskade, men försvann inte helt. Efter att han ätit kortison en längre tid togs han till en annan veterinär (inte för att den föregående gjort något som kändes fel utan mest för att låta några nya ögon se på honom). Hon trodde inte att det var fukteksem eftersom han fortfarande kliar sig, trots behandlingen. Hon tyckte inte heller att kortison var en optimal lösning eftersom behandlingen är ganska påfrestande för de inre organen och således kan förkorta livslängden. Hon misstänkte istället någon typ av allergi, men att veta exakt vilken är svårt. Alfons äter därför nu endast specialmat och inget annat under en åttaveckorsperiod Detta för att man med hjälp av uteslutningsmetoden ska försöka luska ut vad det kan vara han är allergisk mot. Man gjorde också test med tejp för att se om han hade en svampinfektion, någon svamp hittades inte.
Vid ett veterinärbesök för någon vecka sedan upptäcktes det dock att hans håravfall (tunnhårighet) på bogen var symmetrisk något som kan tyda på problem med sköldkörteln, att den inte producerar tillräckligt med hormon. Att pälsen är torr och livlös är också ett symtom som passar in. I morgon ska han få ta blodprov och med lite tur får vi svar i slutet av veckan. Anledningen till att provet inte kunde tas vid förra besöket var att han då fortfarande åt kortison.
Problem med sköldkörteln är relativt lätt att behandla, man får ge tillskott daglingen av hormon livet ut. Det är nästan så jag hoppas att provet ska visa postitivt så att vi äntligen kan få ett svar på vad han lider av, stackarn. Utöver allt detta så badar mamma honom flera gånger i veckan samt rensar hans öron. Hundar som har problem med huden får också ofta problem med öronen, villket vår lilla familjemedlem också har fått.

Hela denna cirkus har jag fått bevittna på telefon med min mamma och via mail när jag var och reste. Verkligen inte optimalt och det gör ont i hjärtat bara jag tänker på det. Jag vill ju vara den som tar hand om honom, så har det ju alltid varit. Från de gångerna han ätit sten och behövt opereras till den gången han blev biten eller slet av sig klon. Men nu är jag sextio mil ifrån honom och det är jobbigt. Det är ju snart nio år sedan jag hämtade hem honom. Jag kan skatta mig lycklig som har en sån underbar familj som tar hand om honom, att han får leva på landet och springa i skogen.
Min förhoppning är som sagt att det är sköldkörteln som spökar. Skulle det inte vara så har vi pratat om att fortsätta med kortisonet, trots att det kan förkorta livslängden. Ett värdigt slut på livet känns mer rätt än ett långt liv fyllt av klåda och stress. Förhoppningsvis vet vi i slutet av veckan. Återkommer då.