Nybakad
Efter att ha loggat in på tentaresultatssidan 25 gånger per dag de senaste veckorna kom så beskedet idag. På jobbet. När jag loggade inte för 14:e gången idag (och självklart hade jag rast). Helt plötsligt stod tentaresultatet där och som om inte det var nog fick jag mail om att alla tillgodoräknanden är klara. Och som inte det heller var nog så klarade jag tentan.
Det betyder ingenting annat än att nu har tagit examen nummer två och har seriösa tankar på att aldrig göra en tenta igen (de runda slängar 29 stycken jag gjort känns nog). Jag är klar, färdig, done, FINITO. Nybakad jurist så det sjunger i medaljongen. Åh så skönt.
Jag sa bara att det inte är vår ännu, jag ska ingenting om att vädret för tillfället inte skulle vara underbart!
Sedan jag blev ”arbetslös” läser jag inte längre böcker i stil med förvaltningsrättens grunder när jag åker kommunalt, ett väldigt uppsving i livskvalitet måste jag erkänna. Men jag har dock inte blivit av men själva åkandet så därför har jag hittat (eller mer återfunnit) ett annat underhållningsmedel – P3 dokumentär.
När jag väl åkte därifrån var jag så redo att lämna och ville inget annat än hem. Men nu duggar längtan till quesadillas på Pancho’s, vågorna vid Clifton 3,5, soluppgång över havet, vidder av orörd mark från en hästrygg, sol, Bishop road nr 3, godahoppsudden, University of the Western Cape och de halväckliga muffinsarna i ena cafeterian, bakgården som såg ut som ett fängelse, strutsar och babianer längs vägen och andra äventyr tätt. Om någon vill läsa vad jag knåpade ihop i bloggväg under min vistelse så finns det 
Genom mina väldigt osmidiga vurpor under helgens knäckte jag i vanlig ordning till min nacke. Det var ju inte så att den var tiptop innan direkt, ett år av alldeles för mycket studerande och på tok för lite träning har satt sina elaka spår, men nu är det riktigt illa. Fotbollen hav också ländryggen en liten knuff så hamnar jag i ”fel” belastningsläge just nu så håller den inte riktigt upp mig. Skit rakt igenom alltså. Så nästa vecka är det jag som skjuter upp all eventuell shopping ett halvår till och bokar tid hos naprapat. För som det är just nu kan jag ta mitt pekfinger, sätta det på valfri plats på axeln och trycka – och därpå nästan svimma av smärta. Känns som jag kan behöva lite hjälp med det.
Augusti 2009 blev jag och karln sambos i en bedårande lägenhet längst upp i ett gammalt militärhus med utsikt över bygden och ett loft att sova på. Sedan lästes skatterätt och god redovisningsrätt och EU-rätt och annat koliox. 
Fredda lagade mat eller gjorde självporträtt (oklart). Vi gick på hockeybockey-match med pompoms och grejer och uppfann drycken glöquila. Sedan visade jag upp min vighet i den exemplariska tävlingen ”plocka upp flingpaket från golvet med munnen”, Jag vann, men de gjorde några andra också – vi var helt enkelt väldigt smidiga hela bunten. Sen åkte jag och karln på spa-helg och åt julbord och svassade runt i morgonrockar och delade ”relax-avdelningen” med en företagsjulfest (alltså inte så trevligt) så vi hängde mest på rummet.
Sedan fick karln sitta en hel dag och titta på flygplan ute på Malmslätt och var i sjunde himlen. Som tack för att jag följde med (och i tidig julklapp) bjöd han mig på Winnerbäck konsert där vi hamnade bakom det mest skumma paret Linköping någonsin producerat (hej ingen taktkänsla deluxe). Sen var vi fånigt kära och skrev J hjärta F i nysnön utanför fönstret för att sedan avsluta höstterminen med julpyssel hos Malin.
Jag hade lite glömt det här med att födelsedagskalas kunde innebära presenter. En mycket trevlig överraskning måste jag säga. Så jag fick världens finaste påse fylld med bakprylar och en bok med macarons och andra kul bakverk att sätta tänderna i (owl you need is lov såklart), en påse fylld med mängder fin lakrits (som redan är slut, eheh) och en schkumpa. Sen fick jag också en urfin ugnsform, vilket var väldigt bra- på grund av en liten incident vid vår inflyttning i lägenheten då jag (eventuellt) slängde två tre ugnsformar. Jag hävdar bestämt att jag underrättade karln om detta, han hävdar motsatsen. Läget är ännu oklart och vi ligger i hård förhandling, men det känns lite som att vissa spänningar släppte när pappret revs av kartongen. Så nu kan vi göra fyrkantig lasagne igen.
Nu kommer den, årets största klyscha (eller vad man nu ska kalla det) – men har ni sett vad ljust det är ute eller? På plats på jobbet innan åtta och möts av detta (se bild) utanför fönstret. Lika kul varje år att man blir så förvånad. Hade bara evolutionen gått lite åt ett annat håll så att mjukisbyxor hade varit högsta mode istället för tighta stretchjeans där hylsorna går sönder när man ska dra på sig dem (true story) hade livet nog varit fullbordat.
Slösöndag deluxe det här. Vi slog till och tittade på tintin (den nya animerade, av Steven Spielberg) och somnade (obs! inte på grund av dålig film, den är faktiskt riktigt bra, så bra gjord så man glömmer att det inte är riktiga skådespelare). Därefter följde världens mest förvirrade telefonsamtal med svärfar, eftersom han väckte mig. Jag blir inte förvånad om de drar till med en intervention för droger nästa gång jag kommer dit, så snurrig lät jag nog. Sen tog vi tag i livet och gjorde en väldigt god hamburgare, medan vi drömde oss tillbaka till USA och en makalöst god burgare vi åt där. Och nu är klockan läggdags och jag ska ta en rejäl date med täcket och kudden. Börjar typ tidigt imorgon.