Två instagrambilder från för exakt ett år sedan. Före löpningen, och efter.
Förra våren började jag att springa. Aldrig i mitt liv hade jag sprungit tidigare, så det var helt nytt. Jag älskade det. Jag började springa mina första kilometer i april, först bara några minuter i stöten pga konditionen, och i augusti sprang jag min första hela mil, utan avbrott. Jag sprang hela milen rätt av, en underbar känsla! Strax efter detta så började mitt knä att krångla. Jag försökte ändå springa i några veckor, vilade knät under de mörkaste månaderna och försökte mig sedan på att springa lite på löpband i vintras. Det gick inte, knät blev värre. Till slut gjorde det ont bara jag gick mycket, eller gick i trappor, och då sökte jag till sist hjälp. Nu vet jag vad det beror på, och om allt går som det ska så kommer jag att kunna springa igen.
Det var jobbigt. För första gången i mitt liv hade jag hittat en träningsform som jag ÄLSKADE, som gav mig så mycket mer än bara bättre kondition och starkare kropp. När det försvann så försvann också lusten, för kvar fanns ju bara tråkiga saker (kändes det som). Min sjukgymnast sa till mig att det är vanligt att löpare som måste sluta springa pga skador blir deppiga. Det är ju ganska logiskt, och gäller såklart inte bara löpare. Jag saknar att springa, jag saknar att springa så att jag kan börja tjuta när jag tänker på det. Men jag blir också sur för att den där deppigheten tog överhanden, och all kondition som jag jobbat upp, och den där friska, starka kroppen tynade (eller – tynade och tynade kan jag väl inte påstå att den gjorde…) bort i takt med att deppigheten och vintern kom. Så fort man stannar av med träningen så kommer ju latheten som på beställning, i alla fall för mig. Jag ångrar att det blev så. Men efter läkarbesöket så känns det som att jag är på rätt väg ändå. Jag har haft större lust att träna på sistone, jag kommer förmodligen att kunna ta upp löpandet framöver, och i förrgår och idag så sköljde en välbekant förnöjd trötthet över mig efter träningspassen på gymmet, en särskild känsla som jag bara känt i samband med löpning tidigare.
Jag tror att det är viktigt att variera sig i träningen, annars är det nog lätt hänt att det blir som för mig när något går snett (lär av mina misstag, people). Jag tror att det är bra att prova mycket olika grejer, prova sig fram för att se vad man gillar. Och kanske viktigast av allt – att bestämma sig, och sen inte tänka efter, bara GÖR!
Någon som inspirerar mig är Anna, som tränar hur mycket som helst, läs HÄR och berätta för henne vad som motiverar dig!
