Flyttkort

Det är ett par riktigt härliga år som jag har haft med mina bloggkollegor här på Tillvaron.se. Flera stycken har vi varit, men den trio som nu är kvar har gemensamt kommit fram till att fortsätta på varsitt håll.

För min egen del kommer jag att fortsätta blogga på emmationell.se. I vilken skala det blir får tiden utvisa. Klart är i alla fall att 2015 var ett år då det hände väldigt mycket i mitt liv, och att 2016 förhoppningsvis blir lite lugnare. Jag hoppas få mycket tid till familj, vänner, nöjen och intressen, och även mer tid att blogga om sånt jag gillar och gör. Ett stort tack till mina fina kollegor här på Tillvaron för åren som har varit! <3

Vi ses på emmationell.se!

Ps. De nya adresserna till min fabulösa bloggfamilj ska ni givetvis också få. Johanna hittar ni i fortsättningen på lundjohanna.se och Stina finns på stinastillvaro.se.

Lyxig macaroni and cheese

Sugen på något gott? Gör det här:

  
Smörstekt pasta med riven Gruyère och  färsk brysselkål

  • 1 förpackning BRA pasta (många äggulor = bra pasta)
  • En bit fin Gruyère
  • Färsk brysselkål

Koka pastan enligt anvisning (och salta vattnet tills du skäms). Medan pastan kokar steker du brysselkål i smör, salt och peppar. Efter en vända i durkslag smörsteker du sen pastan hastigt på medelhög värme. Lägg upp på tallrik och riv över osten, servera!

Världens lyxigaste mac and cheese.

Husband and wife

Nu är vi hemkomna från en fantastisk semester på Koh Lipe i Thailand, sen ett par veckor tillbaka. Vi hade det verkligen helt underbart, och bortsett från lång resa (som ändå var okej) så var det sjukt roligt och härligt att semestra med barn.

På många sätt var resan, sällskapet, värmen och havet helt otroligt. Men det bästa av allt var att vi gifte oss. 

 
Koh Lipe, 20 november 2015 <3

Allt är som vanligt, och ändå helt nytt

 Nu kastar jag in den här gamla halsduken i klädkammaren ett par veckor och drar på vacay med min lilla familj. Nästan allt är packat (flytväst, armringar, medicinskt kol – packningen är helt klart större och annorlunda jämfört med livet pre-barn). Jag kastas hejvilt mellan min nya inställning till livet (äääääsch, det löser sig) och mitt gamla jag (vilket solskydd är det bästa, ska vi inte ta med diskborste ändå, var hittar jag kartbild över samtliga flygplatser, osv) och tror att jag hittat något slags mellanläge. Resplanen är både printad (yes, med färgkodade märkflikar och allt!) och mailad, packlistan är avkryssad och passen är framplockade, prydligt i en hög om tre. Nu är vi redo! Inte lika redo är mina ben, som jag med ett halvblesyr till resultat förgäves har försökt vaxa med såna färdiga vaxstrips. Värdelöst. Och givetvis har en inombordare flyttat in mitt i nyllet, illröd och grann. Allt är som vanligt när jag ser ut som en finnig tonåring.

Orka bry sig, imorgon åker vi!

När livet tar slut

 

 För några månader sen dog en instabekants sambo i en trafikolycka. På en sekund fanns det inget liv kvar i hans kropp, och på en sekund förändrades så många andras liv för alltid. Hans sambos, deras dotter, och hans sons, som då fortfarande låg i sin mammas mage. 

Det är en händelse som verkligen har gripit tag i mitt hjärta. Jag känner inte familjen, har aldrig träffat dom utanför sociala medier. Men jag känner för familjen, och det är en händelse och ett förlopp som gör mig stel av skräck för hur fort det kan gå. Och hur lite vi har att säga till om den saken. Det är en utmattande känsla att detta är något som kan hända, och att jag inte kan bestämma över det. De första veckorna efteråt var jag så ledsen, det jag kände för familjen nästan var förlamande, jag hade svårt att vara med mitt barn utan att känna mig ledsen över vad som hänt dem. Jag tänker på dem varje dag, och undrar hur de mår. Mitt hjärta slits itu över vad de går igenom. Jag har svårt att föreställa mig hur benen orkar bära när hon ska kliva upp på morgonen, för att möta en nya dag i hennes livs värsta mardröm. Det är verkligen ofattbart, men känslan säger att det knappt går. 

Vi är så små på jorden, och det är så meningslöst när unga människor dör. I en perfekt värld skulle alla människor dö av hög ålder. Men även då är det ju sorgligt, som vi alla vet. 
Jag känner mig ödmjuk inför livet och varje dag som jag får gå på jorden utan att bära på en bottenlös sorg i mitt hjärta. 

Kalendern är min bästa vän

Blott femton dagar kvar, sen tar vi det första av fyra flyg för att lämna Jämtland för Koh Lipe ett slag. Jag har inte koll på någonting känns det som. Rätt ovanligt om en går i mina skor, vet den som läst den här bloggen länge. Men sen är hela världen upp och ner efter att vi fick ett barn och inte sov på ett år. Hjärnan är rörig, och jag kommer inte ihåg saker så bra. Framförallt har jag inte tid att planera saker i detalj, jag har nästan inte lust med det ens en gång, vissa dagar. Ja ni hör ju, vem är jag egentligen? Nu måste jag skriva en lång att göra-lista tills i morgon, annars blir det inte gjort. Få se nu, boka Airshell, ringa MedicinDirekt och fråga om vi kan vaccinera den lilla fast hans höstblåsor knappt försvunnit, köpa en keps, skriva matlista, ringa om ny kod till bankdosan, köpa hörlurar till mini, boka tid för fransar och bryn… 

 

Är det detta som är ekorrhjulet?

hur fan GÖR folk? Lämnar på föris, jobbar, hämtar på föris, lagar och äter mat, städar, diskar, leker med sina barn och gosar och tar igen förlorad tid, gör läggningsrutiner, tränar, tar tag i måsten, hänger tvätt, viker tvätt, kollar på tv, umgås med sin partner, går och lägger sig. Seriöst! Har med nöd och näppe orkat laga mat (med loppan ståendes på en pall vid diskhon, enda sättet att få något gjort i köket), ätit middag under höga gälla tjut och allmänna protester pga jobbiga tänder, underhållit det griniga barnet med leksaker och böcker i hans rum, skruvat upp två tavellister, gjort alla läggningsrutiner, läst en bok, sagt godnatt. Nu är jag så trött så jag bara vill gå och lägga mig jag också. HELT slut. Klev visserligen upp strax efter fem och var på jobbet strax efter sex, men ändå. Vill bara skita i allt och krypa ner under täcket. Och det kan en ju göra någongång. Men inte varje dag. Saker MÅSTE bli gjorda i det här hemmet, annars läggs ju alla måsten bara på hög och blir ett ohanterligt monster.   Jag har i alla fall tagit körkort. Inte en dag för tidigt (på riktigt, övningskörningsskylten ramlade typ isär samma dag).

  Jag har börjat mitt nya jobb. Känns fantastiskt bra!
  Jag och Louie tog bilen(!) till Norderön i helgen för att hälsa på ”nanna” och ”bebbe” (alltså Anna och Ebbe, för den som inte kan Louieska).
  Och så har jag fått en vagel i ögat. Den är så stor att den nästan behöver ett eget inpasseringskort på jobbet. Jag ser inte riktigt klok ut.