Om sanningen ska fram så låtsas jag att han inte har dött. Jag slår undan tanken så fort den kommer attackerande om dagarna och tänker att jag tar det sen. Men när sen kommer så maler jag käkarna, precis som han gjorde, och byter riktning. Om sanningen ska fram så ser jag honom ligga på båren, iskall, v a r j e n a t t och det skär i mig som ingen annan känsla jag upplevt. Jag hör min syster panikgråt och hur hon kippar efter andan, märker att hon har klämt min hand så hårt att jag inte har känsel i den och ser hur hon drar handen genom hans hår och hennes tårar droppar i hans panna. Vi stirrar apatiskt på hans bröst i en timme, tittar upp på varandra och säger i kör ”visst rörde det sig?” emellanåt. Då förstod jag vidden av ”hoppet är det sista som lämnar en”.
Om sanningen ska fram så har jag inte öppnat påsen med kläderna som luktar pappa. Men jag har printscreenat vår sms-historik och sparat på fyra olika ställen. Jag har bara lyssnat på mobilsvaret en gång men jag kan spela upp det i huvudet när jag vill och jag brukar läsa bibelorden han strukit under de dagar jag känner mig stark nog. Om sanningen ska fram så funderar jag varje dag hur jag ska ha råd att köpa tillbaka hästen från nya ägaren och om vi gjorde rätt med katterna. Om sanningen ska fram så längtar jag mest av allt just nu till att My ska bli tillräckligt gammal för att förstå så jag kan få berätta om hennes morfar. Om hur vi vart ovänner första gången han träffade henne för att jag, i telefon, sa att ”My är min!” och han sa ”Nej, hon är min!” och det gick så långt att vi vart ovänner på riktigt och storasyster ba: ”Eh, fast… hon är ju faktiskt min dotter?”. Och jag hoppas så innerligt att My har ärvt pappas (brist på) humor. Det kan bli svårt att kommunicera framöver annars. Om sanningen ska fram så känns det som att alla tror att stormen är över, att jag ska må bra nu, när jag egentligen behöver stödet mer än någonsin…
Om sanningen ska fram så letar jag tecken från dig varje dag. Ett knak i en köksstol, en skugga, en vindpust… Varje gång jag går och lägger mig ber jag tyst att det här ska bli natten jag får träffa dig i drömmarna men det blir aldrig så. Om sanningen ska fram är det helt enkelt en jobbig dag idag.
De jobbiga dagarna blir mindre allt eftersom, men visst finns det dagar då sorgen slår undan benen på mig, trots att det gått nästan 10 år nu.
Det är som att lära sig leva med ett stort svart hål inuti sig, man lär sig med tiden att inte befinna sig omkring det hela tiden, men man kommer alltid vara medveten om dess existens och hur lätt det är att falla ner i det.
Jag är helt säker på att du kommer att få små tecken så småningom och då kommer du att veta att det är han, utan tvekan. Det hände mig, på min första födelsedag efter hans bortgång, det hade gått 10 månader och plötsligt hörde jag så tydligt hans röst i mitt huvud som sa, ”Grattis på födelsedagen” och sen ramlade ett foto av honom ner på golvet.
Allt gott!
Ja, jag vet att han kommer göra sig ”hörd” på något sätt. Önskar bara att han skyndade på lite…
Tack för uppmuntrande ord!
Älskade vän.. Jag tänker på dig och önskar så innerligt att jag kunde finnas nära dig i dessa stunder. Kom till mig snart så jag får rå om dig. Jättekram <3
Tack mitt hjärta <3
Kämpa Anna. Jag vill inte förstå hur det känns men jag vet att du kommer klara det!
Va fint skrivet. Jag har varit så nära på att mista min pappa… Men jag fick beviset på att det finns en gud. Styrkekramar
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Skickar en kram…
Pingback: I dag är en annan dag | Anna
Här sitter jag och hulkar och tårarna strömmar. Att förlora en familjemedlem måste vara det absolut värsta man kommer att vara med om. Och tyvärr får du gå igenom det alldeles alldeles för tidigt. Och jag är så ledsen för din skull.
Tiden läker inga sår,men det blir absolut lättare att hantera smärtan.
Såret är så öppet, det är trots allt inte så längesen det hände och ingen ska förvänta sig att stormen är över.
Stora kramar till dig Anna!
Tack! Tack fina du <3